Falköping borta enligt Rejk

Igår, 13:01 1

Falköping kom till match med unga ben, höga ambitioner och en tydlig vilja att vinna. Vi kom med stela höfter, diverse arbetsskador och vetskapen om att Donken låg farligt nära hallen.

Två olika sätt att förbereda sig. Bara ett gav tre poäng.

Inledningsvis såg det dock ut som att ungdom, träning och ett fungerande rörelsemönster skulle löna sig. Falköping gick upp till 4–1 medan vi ägnade oss åt att känna på motståndet, underlaget och var någonstans det gjorde ont just den här veckan.

Berg satt och suktade efter sina morötter. Han har nämligen bestämt sig för att han ska komma ur vassen när han fyller 60. Ett långsiktigt projekt där varje morot för honom närmare badstranden och varje bortamatch med Donkenstopp innebär ett mindre bakslag. Medan övriga laget funderade på plusmeny försökte Berg räkna ut hur många morötter som motsvarar en stor pommes. Det är en jobbig uträkning när man helst vill att svaret ska vara två.

Linnarsson hade samtidigt större saker att tänka på. Snöplogen på flygfältet behövde putsas upp, och det är svårt att fullt ut engagera sig i ett uppspel när man vet att det finns plåt som inte glänser som den borde. Kroppen var i Falköping. Tankarna befann sig någonstans vid ett polermedel och en riktigt tillfredsställande före- och efterbild.

Andreasson tänkte mer på Donkens kök än på att försöka gå köksvägen den här matchen. Bakom mål fanns mest jobbiga backar och dåliga vinklar. Bakom disken fanns personal med tillgång till fritös. Ganska enkelt att förstå var intresset låg.

Alex stod för farten. Mjuka höfter, snabba svängningar och bollen på båda sidor bladet. Ett rörelsemönster som stack ut i ett lag där flera av oss behöver flytta hela kroppen för att titta åt sidan. Han såg faktiskt ut som en innebandyspelare. Vi andra gjorde vad vi kunde för att väga upp det.

Själv låg jag i hörnet och vilade mig i form efter en redigt ofrivillig split. Ljumsken hade hamnat i ett läge som varken jag eller den hade godkänt på förhand. Där låg jag och försökte avgöra om jag behövde hjälp upp eller bara ett nytt bäcken. Man vill ju bidra till laget, men just då fick mitt bidrag bli att hålla golvet på plats.

Karl kämpade på som säsongens nyaste förvärv. Han är fortfarande i den där fina fasen där man försöker visa att man förtjänar sin plats. Vi andra har varit med tillräckligt länge för att veta att det oftast räcker att svara på kallelsen och ha med sig rätt tröja.

Jolly höll höfterna i schack och tog inte en enda utvisning. En insats som nästan kräver ett eget matchreferat. När slutsignalen gick kunde vi konstatera att både motståndarna och domaren hade klarat sig från hans vanliga höftbaserade kontaktförsök.

Bröderna Svenningsson gjorde det de är med för att göra och skötte det med bravur. Ju längre matchen gick, desto mer infann sig gubblugnet. Medan andra såg ett underläge såg de gott om tid kvar att lösa situationen. Den sortens lugn är värdefull i ett lag där någon ligger i ett hörn med särade ben och en annan mentalt håller på att polera en snöplog.

Men matchens verkliga vändpunkt kom när Donken började diskuteras på allvar.

Plötsligt fanns ett gemensamt mål. Folk som missat markeringar hela kvällen hade full koll på varenda avfart mellan hallen och restaurangen. Husse behövde inte ens någon längre taktisk genomgång. Det räckte att ordet Donken började gå runt på bänken. För första gången var alla överens om vart vi skulle.

4–2. 4–3.

Falköping gjorde 5–3, men vid det laget hade vi redan börjat fundera på beställningen. Då går det inte bara att lägga ner. Ingen vill sitta med en ljummen cheeseburgare och höra någon inleda meningen ”hade vi bara satt våra chanser”.

5–4. 5–5.

Johnny hade hela tiden haft Donken i sikte. Inledningsvis verkade han tänka att det här skulle vara lugnt. Några räddningar, slutsignal och sedan mat. Under matchens gång fick planen justeras något, men till slut stängde han igen kassen ordentligt. Det fick räcka med insläppta mål. Nästa sak han skulle släppa förbi sig var kön till beställningsskärmen.

Och så hade vi Gurra.

Under kvällen hade han fått någon form av extravikt på smalbenet. En köttfärslimpa hade etablerat sig där under huden och verkade ha för avsikt att följa med hem. För de flesta hade det inneburit färdigspelat. Gurra såg det tydligen som extra tyngd i avsluten och såg till att bli målhjälte.

5–6.

Vändningen var ett faktum. Nu gällde det bara att spela klokt, hålla ihop laget och undvika onödiga utvisningar.

Mats hade dock redan gjort mål och assist och kände väl att protokollet fortfarande saknade lite bredd. En sen tvåa fick komplettera poängskörden. Har man åkt hela vägen till Falköping ska det synas att man varit där.

Till slut gick slutsignalen.

Falköping stod kvar och funderade på hur de hade tappat matchen mot ett lag där en ville äta morötter, en tänkte på en snöplog, en hade en köttfärslimpa på benet och en fjärde låg i hörnet och försökte få tillbaka benen till fabriksinställning.

Vi hade fullt upp med att ta oss av planen. Alex kunde antagligen ha sprungit till bilen. Vi andra behövde först få tillbaka cirkulationen och kontrollera att allt följde med in i omklädningsrummet.

Sedan väntade Donken.

Johnny fick sin efterlängtade måltid. Andreasson fick äntligen ägna köket full uppmärksamhet. Berg stod inför ännu ett vägval på resan mot ett liv utanför vassen. Och Gurra hade redan med sig halva dagens rätt i strumpan.

Tre poäng hem till Vänersborg.